När jag läste att denna film var på g såg jag till att läsa romanen först, eftersom jag är mer mån om att få bokupplevelsen oförstörd än att filmupplevelsen ska vara spoilerfri. Jag hade visserligen redan sett den första filmatiseringen av romanen, den från 1989, men det var närmare 20 år sedan. Inte mycket att göra åt. Denna nya filmatisering, som följer i svallvågorna efter filmatiseringen av Det, såg jag på Filmstaden Sergel. En biograf jag annars helst undviker, eftersom filmupplevelsen inte allt för sällan störs av snackande tonåringar. Men det var inte mycket att göra åt när Sergel var enda biograf som fortfarande visade filmen.
”Dr. Louis Creed som just flyttat från Boston till Maines landsort med sin fru Rachel och deras två barn, hittar en mystisk djurkyrkogård, gömd långt inne i skogen nära familjens nya hem. När en ofattbar tragedi inträffar, vänder sig Louis i sin förtvivlan till sin ovanlige granne, Jud Crandall, och sätter därmed igång en livsfarlig kedjereaktion som släpper en oändlig ondska fri, med fruktansvärda konsekvenser.”
Tvärtemot boken, som visade sig vara mer deprimerande än skrämmande, har filmen inte några sådana anspråk. Vi serveras en konventionell skräckfilm med romanens story som ram att utgå från. När jag ser filmen intalar jag mig att det är viktigt att inte göra allt för mycket jämförelser med boken, för det tjänar ändå ingenting till. Det här är en spelfilm och ska behandlas som en sådan, den är inte avsedd att spegla romans exakta skeende. Romaner och filmer har helt enkelt inte samma premisser. Men det är så svårt att låta bli att jämföra.
I denna film har man valt att låta Ellie få den framträdande roll som i romanen är vigd åt Gage. Det tycker jag funkar ypperligt för hennes del, men för Gage då? Vad gör han i filmen? Han gör inte mycket nytta i alla fall. Han känns överflödig. Hade det gått att skippa honom helt i den här filmen, så han inte hade varit i vägen? Kanske (fler kommentarer och jämförelser jag inte kan låta bli att göra finns innanför spoilertagg).
Filmen är lite för spretig för att bli bra. Den är fylld av olika inslag från romanen som jag upplever bara har lappats ihop på platser i storyn de kanske eller kanske inte passar. Därtill finns för filmen unika moment som jag upplever helt felplacerade. Exempelvis att i en dröm (eller verkligheten?) kliva direkt genom sin sovrumsdörr ut på djurkyrkogården tillför en nivå av magi som inte är helt i linje med övriga övernaturligheter i berättelsen. Den övernaturlighet som ingår i filmens grundpremiss är en sak, som har sin förklaring i filmens mytologi. Men den där teleporteringen? Märklig. Alla dessa moment som ska tryckas in i filmens speltid gör att den bitvis blir osammanhängande.
Spolierande kommentarer
Jag tyckte att det var trist att barn från HELA STAN begravde sina husdjur på djurkyrkogården. I romanen är det grannskapets barn. Att det är hela stadens barn tar bort kopplingen mellan djurkyrkogården och den superfarliga vägen som går förbi familjens hus. Nu är det bara en plats där djur begravs.
Jag tycker att Jud ger med sig för enkelt för att visa den riktiga begravningsplatsen. Det är bra storymässigt att han inte kan motstå att vara där. Men 1) han borde ha njutit mer av att vara där, lite tydligare, när han nu väl återvänt, och 2) jag hade velat se mer samvetskval/ångest när han funderade på om det alls var värt att gå dit. Nu hörde han ett sus eller en väsning och vände på en femöring.
Jag är ju inte jätteförtjust i den där rishögen som man måste klättra över. Den var svår att visualisera i boken och den är svår att förstå när man ser den. Varför inte bara gå runt, om det nu är så svårt att gå över?
Platsen bortom Jurtjyrkogården kändes fel. Osannolik. Den skar sig fullständigt mot det omgivande landskapet. Det kändes som en Indiana Jones-scen när de vandrade uppför en ur sten uthuggen, brant och lång, trappa upp mot den heliga begravningsplatsen.
Behandlandet av scenen med hälsenan var bra gjord. Precis som antagligen alla andra som sett filmen från -89 så minns jag med fasa scenen med Juds hälsena. Den har etsat sig fast. Nu lekte filmen med nostalgikernas minne. Vi fick närbilder från under sängen på Juds hälsena, länge och väl. Men inget hände, vi andades ut, och i nästa scen – i trappan – fick han hälsenan ändå. Det var effektivt och hemskt.
Den bästa händelsen i filmen, kanske delat med hälsenan, är när föräldrarna förklarar att katten tyvärr har sprungit bort, fast de vet mycket väl att de har begravt den döda katten. Och Ellie förklarar att han inte alls har sprungit bort – han satt ju på fönsterbrädan inatt!!!
En detalj jag noterade, men som jag inte har läst något om på internet, dyker upp just när Ellie påtalar att katten Church satt på fönsterbrädan natten innan, fast föräldrarna sa att katten sprungit bort. På hennes byrå finns bokstäverna ELLIE, fast ett L har fallit, så det står E_LIE. Jag förmodar att LIE hänvisar till föräldrarnas lögn om Church.Den korta stund vi långt borta i dimman kunde se Wendingon uppskattade jag mycket. Det var en av filmens höjdpunkter!
Scenen där mor och son stänger in sig på vinden och sedan försöker fly genom fönstret förmodar jag är en direkt referens till The Shining.
Det var toppen att barnen som begravde en död hund, i filmens början, bar masker och slog på en trumma. Det var ett mysigt inslag som även användes flitigt i filmens marknadsföring. Men tyvärr kom Jud förbi nästan direkt och förklarade att det där rituella inslaget bara var en tillfällighet. ”En del gör en ritual av det”, säger Jud och tar bort min förhoppning om en ny dimension till filmen.
Mathissen är ett tillägg som känns 100% tillagt för att ge tillfällen till jump scares. Det är fristående från resten av berättelsen och hade kunnat klippas bort utan att någon skillnad uppstår. Därmed inte sagt att det ska bort, men kanske hade Rachels sorg över sin systers bortgång och sin rädsla för sin döende syster kunnat vävas in mer i berättelsens helhet.
Filmen som helhet får betyg 2 av 5. En stark tvåa, nästan en trea. men den var inte jättebra.
När jag läste att denna film var på g såg jag till att läsa romanen först, eftersom jag är mer mån om att få bokupplevelsen oförstörd än att filmupplevelsen ska vara spoilerfri. Jag hade visserligen redan sett den första filmatiseringen av romanen, den från 1989, men det var närmare 20 år sedan. Inte mycket att göra åt. Denna nya filmatisering, som följer i svallvågorna efter filmatiseringen av Det, såg jag på Filmstaden Sergel. En biograf jag annars helst undviker, eftersom filmupplevelsen inte allt för sällan störs av snackande tonåringar. Men det var inte mycket att göra åt när Sergel var enda biograf som fortfarande visade filmen.