Kompletterande inlägg om My Best Friend’s Exorcism

I detta inlägg kompletterar jag med några korta ord om:

  • Skräcken
  • Vändningarna
  • Slutet

Självklart förekommer spoilers.

Skräcken

Jag har viss kritik mot hur tillkomsten av demonen beskrevs.

Det är begripligt att visst missnöje uppstår, för det är inte lätt att beskriva monster. Själva skräckupplevelsen ligger ofta i vad man inte berättar, och i den mån man berättar gör det vanligen gott att inte vara för detaljerad.

Om en berättelse beskriver ATT ett monster är ohyggligt, så har den på ett oklanderligt sätt lyckats i sin beskrivning. För vilken läsare kan väl betvivla ett monsters ohygglighet, om den enda beskrivningen är att den är just ohygglig?

Om däremot monstret beskrivs i detalj, om vi får veta exakt var armar, tentakler och ögon sitter, vilken färg den har och hur den rör sig, då lämnas plötsligt bollen över till läsaren att avgöra om det var ohyggligt. Om läsaren tycker att beskrivningen inte var övertygande, då är det inte mycket att göra åt. Läsupplevelsen skaver.

I fallet med My Best Friend’s Exorcism får vi veta att Gretchen, den gång de tar syra och ska nakenbada, försvinner iväg och hittas i någon gammal kraftstation, eller vad det nu var för dörr- och fönsterlös liten stuga i skogen. Det är där hon blir besatt av demonen, får vi anta. Och här tycker jag att berättelsen misslyckas med att mystifiera huset och själva besattheten. Jag hade inte behövt mycket detaljer, men i alla fall några svepande beskrivningar om huset som kunde övertyga mig om att det här är ett rimligt hus att bli besatt av en demon i. För just nu känns det som ett stort skavande i berättelsen att det bästa ställe författaren kunde komma på för en demonisk besatthet, det är en övergiven hytt i skogen. Jag ser framför mig en grå, kal huskropp utan något ytterligare attribut som skapar obehaglig stämning. Det framstår helt enkelt inte som en tillräckligt kuslig plats. Det skär sig mot resten av historien.

De fullständigt utflippade vändningarna

De fullständigt utflippade vändningarna lyckades faktiskt vinna mig, trots att jag vanligen inte brukar gilla osannolika Deus ex Machina-lösningar. Att jag accepterar vansinniga vändningar denna gång beror troligen på att berättelsen redan från början gjort mig införstådd med att allt som sker är överdrivet och klyschigt till närmast parodisk grad.

De två vändningar som har etsat sig mest fast i minnet är dessa:

  • I detaljnivå tänker jag på den enorma, vidriga binnikemask som visar sitt fula tryne när en tränger upp ur Margarets hals . Abby står handfallen, paniskt rädd. Men plötsligt kommer familjens hund hjältemodigt upp på rummet och kastar sig över det vedervärdiga krypet. Hunden sliter i masken och drar ut den ur kroppen på Margaret, och lyckas på så vis rädda livet på henne.
  • På mer storskalig nivå finns den riktigt stora flippigheten. Gretchen är besatt av en demon. Abby är den enda som förstår att det är något fel på henne. Hon har ingen att anförtro sig till. Men så kommer en resandecirkus med religiösa muskelbyggare till skolan! Där en av dem råkar dem dessutom fuskar lite som demonutdrivare!

Slutet på romanen

Slutet på romanen är otroligt cheesy. Abby lyckas fördriva demonen genom att på ett gränslöst töntigt sätt åkalla det hon tror på, eftersom hon inte tror på Gud. Och vad tror hon på? Popidoler. ”By the power of Phil Collins!” vrålar Abby och monstret vrider sig av skräck. Jag ogillade det, men jag förlät det. Jag hade ju trots njutit av romanens ypperliga stämning nästan oavbrutet.

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *