Jurtjyrkogården, en mörk roman om sorg

Jag brukar läsa en av Stephen Kings romaner per år. När det stod klart att en filmatisering av Jurtjyrkogården skulle komma under 2019 föll valet givetvis på denna. 500 sidor är ju dessutom en lättviktare med King-mått mätt, jag kunde nästan ha den i bakfickan!)

Handling (från utgivaren): Läkaren Louis Creed flyttar med sin familj till den lilla staden Ludlow i Maine. Det nya huset är fantastiskt; naturen är underbar och grannarna vänliga. Men i utkanten av idyllen lurar farorna. Det är något mystiskt med den gamla djurkyrkogården där traktens barn begraver sina husdjur. Bortom den ligger också en annan begravningsplats – på marker där uråldriga förbannelser slumrar.

När familjens katt återuppstår efter att ha blivit överkörd förstår Louis att mäktiga krafter satts i rörelse. Till det yttre är katten densamma, men något är ändå kusligt annorlunda. En stor tragedi inträffar, och familjen får ångra att de kallat på de döda.

Stämning: Så snart jag släpper inbillningen att det här är en rysare, och förstår att det är ett oerhört mörkt drama om döden, kan jag se skönheten i att familjen bor nära en begravningsplats där det sägs att de döda kan återkomma tillbaka till livet – men inte oförändrade

När katten dör och återuppstår utan att Louis familj ens vet att den varit borta, då jublar jag inombords. Louis får ensam bära den kusliga vetskapen om att katten har varit död. Det är lysande.

På det hela taget är storyn ganska bra. Den är helt klart kreativ, även om jag kan se den som dramaturgiskt trubbig på sina håll. På sina håll är romanen kuslig, särskilt i inledningen då jag boar in mig i tron att jag ska serveras ren, hotfull skräck. Därefter blir stämningen allt tyngre och deppigare för att så förbli genom hela berättelsen. Det är dock svårt att komma ifrån att romanen har en del riktigt långdragna partier.

Kings styrka har i mitt tycke främst bestått i två saker: Kreativa koncept och familjära karaktärer. Jurtjyrkogården är inget undantag. Familjen Creed är trovärdiga, jag känner igen deras personligheter, viljor och egenheter. De känns mycket levande.

Utlåtande: Jurtjyrkogården är en mörk roman med sorg och död som centrala teman. Tro inte att det är en rysare i ordets typiska bemärkelse. Detta är ett långsamt framskridande drama om döden.

Om ett betyg ska ges, och det ska det väl, skulle jag vilja ge Jurtjyrkogården 3 av 5. Helt och hållet, förstås, baserat på hur väl den engagerade mig.

Övrigt: Jurtjyrkogården filmatiserades första gången 1989, en helt okej mottagen film om man jämför med diverse filmer och miniserier baserade på Kings olika verk som skulle följa under 90-talet. Filmen fick en uppföljare, givetvis baserad på tematiken men utan inblandning från King.

Jag tror att många som läste romanen på 80-talet och talar om dess läskighet blandar ihop den med filmatiseringen, som de säkert såg under tidigt 90-tal. Därmed inte sagt att man inte kan bli rädd av Jurkyrkogården, såklart. Det finns klassiska kusligheter också, inskarvat mellan sorgeprocesser och resonemang om döden.

En ny filmatisering av Jurtjyrkogården kom ut i april 2019. Den planerar jag givetvis att se.

King ska ha inspirerats till romanen då han själv återvände till till sitt hemuniversitet för att undervisa i ett år. Familjen flyttade in i ett hus nära en tungt trafikerad väg vilket kostade familjens katt, och närapå även sonen Owen, livet. En djurkyrkogård fanns i trakten för alla trafikförolyckade husdjur.

Artikel på foljeslagarna.com om romanen.
Recension från samma sida

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *