Creepypodden firar 100 avsnitt, inlägg 4 av 3

Jag läste igenom mina anteckningar till varje avsnitt och skrev ned några extra kommentarer. Här kommer således ytterligare en textmassa med diverse spaningar, kommentarer och kanske rentav analyser.

Jag ogillar när huvudpersonen återvänder från något läskigt och alla i omgivningen redan tycks känna till det kursliga. Kanske säger ”Åh, det huset, såg du spöket elläää!?”. När alla utom huvudpersonen känner till ett kusligt fenomen känner jag mig som läsare bedragen. Det finns något spöklikt, alla känner till det utom huvudpersonen, och för mig blev det bara oförutsägbart eftersom jag fick följa den enda personen som inte redan kände till detta.

Jag tycker riktigt om poddens teman. Jag har hittills inte sett något gott komma ur ett tema. Om temat är löst hållet, som ”Två nyanser av 4chan”, känns det krystat och som att det är skapat bara för att alls ha ett tema. Om temat är väldigt specifikt, som när de 10 populäraste berättelserna från r/ShortScaryStories lästes upp, då skapade temat istället förutsägbarhet. I det specifika fallet pga att jag vet att det är 10 korta historier som alla troligen innehåller en oväntad twist för att sticka ut. Således blir den oväntade twisten inte speciellt oväntad eftersom jag vet att den kommer komma inom ett fåtal minuter och jag kan börja se innan vad som är dubbeltydigt eller som inte riktigt skrivs ut i prosan. Samma sak gäller när temat är Getmannen. Jag vet ju att det ska blir en getmannen-historia när hela avsnittets tema är getmannen. Således 0% överraskning. Beröm därför till det avsnitt (kan säga utan att avslöja för mycket att det återfinns mellan avsnitt 70 och 80) som innehöll en getmanberättelse utan att temat var Getmannen.

När vi ändå talar om Getmannen. Det är häpnadsväckande att berättelserna är så lika. Getmannen är ju bara ett frö till ett koncept. Något händer med den som träffar Getmannen, och Getmannen tar dennes plats. Getmannen försöker bete sig som personen och säga saker den hört personen säga, utan att förstå sociala sammanhang vilket avslöjar den. Det är väl hela konceptet? Varför handlar då nästan samtliga Getmannen-berättelser om folk som campar? Kom igen! Man måste inte alltid ha Campingsemester för att bli ersatt av en dubbelgångare. Därtill undrar jag om den kanske bästa (och ursprungliga?) berättelsen verkligen är så omöjlig att göra i uppläst form? Varför inte läsa upp den bästa berättelsen på temat om nu ändå tre avsnitt (hittills) dedikerats till Getmannen, och denna dessutom redan översatts?

Jag vill ge beröm till vissa korta berättelser som, till skillnad från topplistan av ShortScaryStories, mer känns som inspirerande koncept än fullständiga berättelser. De hinner inte mer än presentera en idé innan de är slut, och det uppskattar jag. Generellt är jag för berättelser som inte knyter samman alla trådar utan lämnar lagom mycket öppet för fortsatt spekulation. Exempel på sådana berättelser är inte minst de flesta av SCP-protokollen. Där får vi bekanta oss med ett monster och hur det funkar, och sedan är det slut. Urtrevligt.

Ett undantag är dock SCP-701, ”Tragedin om den hängda kungen”. Konceptet är lysande. En hemsökt teaterpjäs som inte får spelas! Det är ju fantastiskt! Tankar går givetvis till pjäsen The King in Yellow i novellsamlingen med samma namn av Robert W. Chambers. Jag har själv en gång skrivit synopsis till peppig idé om en teaterpjäs som inte är slut förrän alla är döda… för att sammanfatta kort. Det är ett bra koncept med mystiska kringresande teatersällskap, pjäser av mystiskt ursprung, gammal dammig rekvisita och uråldriga hemsökelser. Men! SCP-701 förklarar mer eller mindre hela händelseförloppet och allt som kommer hända. Om så ska göras krävs det mycket mer av kvaliteten än om mer lämnas åt läsarens fantasi. Det läskiga i pjäsen måste vara perfekt för att hålla läsaren övertygad om att det är verkligt läskigt. Däremot om det bara antyds i berättelsen att pjäsen är urläskig, då får läsaren lita på det och fylla i luckorna själv. Den utförliga SCP-701 lyckas inte vara lika läskig som blotta påståendet att pjäsen är läskig.

Och så avslutningsvis några ännu kortare spaningar:

Jag noterar att det är betydligt mer frekvent förekommande med fridge horror i de tidiga berättelserna, de som hämtas från internet.

Jag har iakttagit enstaka knasiga översättningar, men det får man ju verkligen ha överseende med. En gång berättades att huvudpersonen såg någon stå utomhus, vilket då skulle vara en läskig poäng. Det läskiga tror jag emellertid var att personen stod precis utanför fönstret och stirrade in. Utanför fönstret är mer läskigt än att befinna sig utomhus.

Vissa berättelser har jag upplevt göra sig dåligt i podden eftersom det är svårt att se framför sig vad som händer. Jag tyckte berättelsen om djuphavsdykaren var ett exempel på detta. Den var bra, men samtidigt svår att ta till sig. Kanske har lyssnarhistorierna i bekanta miljöer en fördel där. De är enkla att ta till sig för att man kan se vad som händer framför sig, kanske.

Slut på spaningar.
Slut på jubileumsinlägg.
Tack för uppmärksamheten.

Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *