Creepypodden firar 100 avsnitt, inlägg 2 av 3

En grund analys av poddens utveckling

Jag har betygsatt alla avsnitt av creepypodden enligt skala 1-5, samt lagt till plus eller minus när jag tycker att ett avsnitt nästan förtjänar ett annat betygssteg. Jag har även skrivit en kortare kommentar om de flesta avsnitten. Jag har lyssnat på ungefär hälften av avsnitten efter hand, och hälften i ett rasande tempo under september-oktober, som innebar ett par avsnitt om dagen i fyra veckors tid.

Den här grafen visar vilka betyg jag satt på avsnitten, avsnitt för avsnitt. Exempelvis betyg betyg 3+ redovisas här som 3,25, och på samma vis är 3- representerat som 2,75.

Avsnittsnummer kan inte läsas av direkt i grafen, eftersom det har släppts 3 avsnitt som inte räknats till de ordinarie men som ändå finns med i grafen. Avsnitt 100 är således nr 103 i grafen, eftersom det är det 103:e avsnitt som släppts.

Det som kan noteras på denna inte helt tydliga graf är hur jag delat ut betyg 5 och 5- i rasande takt i poddens början, och att jag delat ut de enda ettorna runt avsnitt 40, Däromkring syns även det tätaste getingboet av betyg 2 och 2+ också, för att avsnittsbetygen sedan åter ska lyfta när vi passerar avsnitt 60, ungefär.

Här kan vi förresten studera betygsfördelningen totalt sett, där jag till denna sammanräkning har grupperat ihop tex 3-, 3 och 3+ till betyg 3. Det kan väl vara värt att studera den här grafen, för en stunds självrannsakan. Jag verkar inte dra mig för att dela ut betyg 3 eller 4, men allting extremare än så delas ut sällan. Jag jämför med mina betyg på filmtipset där jag genomsnittligt delat ut betyg 2,92, och boktipset där det också tycks ligga runt 3 (funktionaliteten för exakt snitt är dock bortplockad). När jag betygsatt creepypodden-avsnitt ligger snittet på runt 3,4. Det är väldigt mycket högre.

Kanske beror de höga betygen på att jag inte vill vara allt för kritisk mot amatörförfattare, då jag själv tillhör samma skrå och snarare vill lyfta det extra bra än sänka det extra amatörmässiga. Kanske. Men en annan trolig förklaring är att de höga betygen beror på kvalitet. Jag brukar nämligen hålla idéer betydligt högre än språk när jag bedömer creepypastor. Berättelser som är skrivna ur ett ”det här hände mig”-perspektiv mår ofta bättre av att inte ha allt för höga ambitioner vad gäller den prosans spänst. Metaforer och långa utsvävningar tenderar nämligen att rasera illusionen av autenticitet, för varför skulle väl den som vill skriva av sig om något otäckt som hänt egentligen sväva iväg i egendomliga sidospår och märkliga metaforer. Nej rakt kronologiska berättelser primeras när jag bedömer creepypastor, och där har amatörförfattarna alltså en fördel gentemot den vane författaren som broderar ut sin berättelse till någonting mer.

Nedan följer tre grafer som alla redovisar ungefär samma sak:

Den här grafen visar genomsnittligt betyg för de senaste avsnitten vid varje punkt. Blå linje visar genomsnittsbetyg för de 5 senaste avsnitten, röd linje visar genomsnitt för de 10 senaste avsnitten.

Genomsnittligt avsnittsbetyg för grupper om 5 avsnitt (6 när specialavsnitt har ingått i kronologin). Dvs avsnitt 1-5 räknas som en punkt, avsnitt 6-10 utgör en punkt osv.

Genomsnittligt avsnittsbetyg för grupper om 10 avsnitt (11  när specialavsnitt har ingått i kronologin). Dvs avsnitt 1-10 räknas som en punkt, avsnitt 11-20 utgör en punkt osv.

Alla grafer pekar på samma sak. En period med lysande avsnittsbetyg inledde resan. Sedan sjönk betygen avsevärt under en period, för att åter stiga till goda nivåer. Även inom de tre perioder jag pekat på finns upp- och nedgångar, men jag tror att jag ska passa mig från att dra för stora växlar av min högst personliga betygsättning så jag nöjer mig med att fokusera på dessa tre perioder. Inte minst eftersom ett enda avsnitt med högt betyg under en period med låga betyg, eller vice versa, ger stora svängningar i 5-10% av grafens bredd.

När Creepypodden kom lyssnade jag på alla avsnitt så snart de släpptes, men i takt med att lyssnarhistorierna tog över mer och mer upplevde jag att kvaliteten på podden sjönk. De första avsnitten byggde på säkra kort, högkvalitativa berättelser och teman som sållats fram av tusentals internetanvändares åsikter, rekommendationer och röster genom ett flertal år.

Sedan, när podden växte, kom fler lyssnarhistorier in i bilden. Det hade blivit tydligt för lyssnarna att man kan skriva egna berättelser, skicka in och få upplästa i den största plattformen för spökhistorier (kanske den största plattformen för amatörförfattande?) i hela Sverige.

Kvaliteten sjönk en del när lyssnarhistorierna tog över. Troligen för att de första avsnitten innehållit gräddan av internets populära creepypastor, men de senare berättelserna var nyskapade och inte hade genomgått samma fleråriga sållning innan de fick utrymme i podden. De var helt enkelt inte lika bra som nätets mest populära spökhistorier. Och ingen kan väl klandra dem för det? Det är ju sållningen i sig som lyft fram de allra vassaste berättelserna, inte att creepypastor generellt skulle ha varit bättre förr.

I och med denna upplevda försämring blev hur som helst mitt eget lyssnande på podden betydligt mer sporadiskt efter runt 25 avsnitt. Jag lyssnade lite då och då, men hade inte hört alla avsnitt förrän alldeles nyligen. I samband med det annalkande jubiléet har jag dock lyssnat ikapp ikapp de avsnitt jag låg efter, så att jag skulle kunna ta ett helhetsgrepp om utvecklingen över 100 avsnitt.

Till min stora glädje och i viss mån också förvåning visade det sig att det jag trodde var ett kvalitetsras i själva verket bara var en svacka. Det var bara i början av lyssnarhistorie-epoken som kvaliteten var lägre! Kvalitetshöjningen igen får väl troligen förklaras delvis med att redaktionen lyssnat på reaktionerna som inkommit. Jag minns den stora kritiken mot blandningen av uppläsare, exempelvis. Det var en kritik jag delade. Ett avsnitt med många korta berättelser hade också många uppläsare i början, med varierad ton och dialekt. Det är en god tanke att ha många olika uppläsare, och det är väl egentligen att föredra att inte alla berättelser läses upp av samma två personer, men det är svårt att ha många uppläsare eftersom varje uppläsare måste ha en röst man som lyssnare inte fokuserar på. En neutral röst, vad är det ens?

I takt med att podden fortskred antar jag att antalet lyssnare som skickade in egna berättelser ökade, och då antar jag att det även gick att sålla fram fler högkvalitativa berättelser än tidigare.

Mest intressant är då att notera att den typiska creepypastan som läses upp i creepypodden skiljer avsevärt från den typiska creepypastan vi finner på tex NoSleep. Det glädjer mig av två anledningar. Dels är det glädjande i sig att en egen art av creepypasta har framträtt, men mest glädjande är hur denna särart faktiskt ter sig.

En gång hittade jag på termen allmogegotik för att förklara den typ av skräck jag själv försöker skriva. Allmoge som förled, som en benämning på vanligt folk, var som helst i Sverige, som utan ont uppsåt drabbas av det kusliga. Termen vald för sin anknytning till hembygdsrörelsen, landsbygden, gamla traditioner och närhet till naturen. Gotik som efterled i enighet med Mattias Fyhrs definition, som inkluderar att berättelsen har en atmosfär av förfall, olösbarhet och annalkande undergång, samt att berättelsen rymmer mer än vad som skrivs rakt ut.

Många författarämnen som skickat in sina berättelser till podden tycks vara intresserade av samma typ av skräck som jag. Ofta utspelar sig berättelserna i icke-urbana miljöer, såsom bygdegårdar, lantbruk, kyrkor och gamla torp, eller ytterligare längre från stadskärnorna såsom i skogar, på myrar och på skärgårdsöar.

Huvudpersonerna är ofta vanliga människor som intet ont anande snubblar på det kusliga i sin vardag. Kanske i samband med sitt arbete, kanske i sitt hem, kanske då de besöker en bekant eller är på utflykt i naturen. De blir oftast drabbade av en kuslighet de inte aktivt har sökt upp, och i de fall då de faktiskt har sökt svaret på något mysterium så har de vanligen inte gjort det i tron att svaret skulle vara så här skrämmande.

Ofta görs det i dessa berättelser antydningar om att väsen från folktron är inblandade i det kusliga. Det kan röra sig om exempelvis troll, vättar, tomtar, maror, skogsrån, regionala myter från bygden eller namnlösa varelser som ofta har det gemensamt att de genom riter och tributer hålls blidkade. Först när de blir störda, då huvudpersonen medvetet eller omedvetet bryter mot en regel, drabbas denna av vreden från varelsen i ett skrämmande händelseförlopp. Somliga författare har hittat på egna väsen, myter och traditioner, andra har refererat till välkänd svensk folktro. Gemensamt är den trovärdiga ton som de berättade myterna ofta håller, även nyskapade myterna är skrivna som om de skulle kunna vara verklig folktro.

Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *