Creepypodden firar 100 avsnitt, inlägg 1 av 3

En mycket kortfattade och kanske inte helt nödvändig genomgång av creepypastans generella utveckling

I samband med att Creepypodden firar 100 avsnitt kommer här ett tredelat inlägg till poddens ära. Del 1 handlar om utvecklingen för creepypastan som fenomen. Del 2 handlar om just creepypodden och dess utveckling över 100 avsnitt. Del 3 är en topplista över de i mitt tycke bästa lyssnarberättelserna.

Egentligen är det ju inte 100 avsnitt som har släpps, eftersom ytterligare 3 avsnitt finns i kronologin, fast onumrerade. Dessutom passade podden på, lagom till avsnitt 100, att komplicera det hela ytterligare genom att låta jubileumsavsnittet vara delat i fem delar som inte för den sakens skull kallas avsnitt 100-104. Så när väl HELA avsnitt 100, som släpps med en del per vecka, har kommit ut kommer alltså även avsnitt 101 och 102 ha hunnit släppas, om den vanliga utgivningen fortgår parallellt. Alltså kommer vi vara uppe i 109 släppta poddavsnitt lagom till att avsnitt 100 finns i sin helhet. Minsann!

De tidiga creepypastorna som kunde länkas från lite varstans på nätet var, utöver att vara spökhistorier, även kreativa experiment. De var ovanliga eftersom de ofta dök upp där  läsaren inte hade väntat sig en spökhistoria och de påstods vara autentiska, och läsarna var ännu inte vana vid att formen ”det här hände mig” bara var ett berättartekniskt grepp. De tidiga creepypastorna var förhållandevis få till antalet men delades flitigt mellan olika forum och lockade till kittlande läsning. Det faktum att de dök upp få till antalet och ofta på oväntade ställen bidrog till den autentiska känslan. De presenterades inte på forum för creepypasta, utan på egna bloggar, på egna youtubekanaler eller på diskussionsforum som handlade om helt andra saker.

Med tiden lärde sig emellertid creepypastaläsarna att berättelserna inte är annat än klassiska spökhistorier i en modern förpackning, och formen för vad som är en creepypasta förändrades. En creepypasta var snart helt enkelt en skräcknovell publicerad på internet, företrädelsevis berättad i förstapersonsperspektiv.

Med denna förändring växte antalet creepypastor lavinartat. Kravet för att kunna skriva en creepypasta var inte att du hade varit med om något kusligt, nej kravet var att du hade god fantasi. Den som kunde hitta på något kusligt den kunde påstå sig ha varit med om, den kunde också skriva en god creepypasta.

För den som behövde hjälp på traven fanns flertalet populära monster och teman att ta inspiration från. Att använda Slender Man, The Rake eller Goatman var rentav en genväg till att bli läst. De var skapade av anonyma internetanvändare och deras mytos utvecklades med tiden beroende på vilken creepypasta som blev populär och vilken som inte blev det. Ingen berättelse var vid författandets stund mer kanon en någon annan, så länge de var förenliga med tidigare populära och kanoniserade creepypastor om samma monster.

Med ytterligare popularitet utvecklades creepypastan på forum som NoSleep än mer. Forumets regel att allt som skrivs måste vara plausibelt, den har tänjts allt mer och mer för varje år som gått. Sedan några år tillbaka går det att läsa rena science fiction-noveller om tidsresor och berättelser om personer som varit i helvetet och återvänt. Bara grundformen består så är det godkänt. Om författaren (tillika huvudpersonen) lever och har tillräckligt god hälsa i slutet av sin berättelse för att kunna skriva ner den på en dator i nutid, ja då är berättelsen möjlig och då får den plats på NoSleep. Och är den publicerad på NoSleep, då är det en creepypasta.

Idag skulle jag säga att creepypastan är skräcknoveller publicerade på internet och inget annat än det. På NoSleep görs inget mer än kulissartade försök att ge sken av autenticitet.

Trendspaningar

1) En trend som kommit och gått på NoSleep är clickbait-rubriker. Dessa växte fram samtidigt som de översköljde resten av internet för några år sedan. De blev sedermera förbjudna på NoSleep men är idag tillåtna igen.

2) En trend på NoSleep är att berättelsernas protagonister är poliser, räddningstjänstarbetare, skogvaktare eller andra yrkesgrupper där huvudpersonen naturligt kommer i kontakt med sällsamma personer och fenomen.

3) Yrkesgrupperna nämnda i förra punkten får gärna berättas om i serier om, låt säga, åtta creepypastor, där var och en ska handla om olika larm som personen har åkt på. Berättelser som i sig är småkusliga, men som tillsammans inte bildar någon större helhet än just att de delar samma huvudperson.

4) En annan populär trend på NoSleep är att dela in längre berättelser i serier. Det här är alltså, till skillnad från förra punkten, när vi har en enda lång berättelse som delats in i 8 delar (exempelvis) bara för att skapa 7 cliffhangers (i bästa fall cliffhangers) inför den sista delen.
Tänk om man sätter sig runt lägerelden för att lyssna på en spökhistoria, fast berättelsen handlar bara om några som åkte bil, tankade och sedan åkte mer bil. I slutet får man höra att imorgon (!) ska vi få höra om när de kom fram till det läskiga stället. Den berättelsen vill man undvika att skapa, den som gör att alla på lägret ligger sömnlösa av ilska istället för av rädsla. Men det är den berättelsen man skapar när man delar in sin berättelse i flera utan att det finns något läskigt i varje del.

Det här är alltså två typer av indelning i serier som jag ogillar, men finns det ingen typ av serie jag gillar? Jo! De serier där var och en av delarna står på egna ben och innehåller någonting eget läskigt. Praktexemplet heter Penpal och är en av de tidiga succéerna på NoSleep. 6 delar, var och en utspelar sig i olika episoder av huvudpersonens barndom. Var och en har ett eget fokus. Men de hänger ändå samman genom en större sammanhängande berättelse om huvudpersonens uppväxt och genom de olösta trådarna från tidiga delar som vanligen får sin förklaring i senare delar.

5) Jaha, men trender var det ja… jo, ett problem med NoSleep är den enorma mängd användare som publicerar berättelser där. Jag vet inte exakt hur många berättelser, men i skrivande stund räknade jag efter och det har publicerats 60 creepypastor där under de senaste 24 timmarna! Inte ens de mest indignerade läsarna kan väl läsa mer än… 10 om dagen? Det enorma inflödet gör att guldkorn mycket väl kan gå under radarn, så länge de inte publiceras av tillräckligt kända skribenter, har tillräckligt uppseendeväckande rubriker eller är precis LAGOM i sin dramaturgi. Inte för explicita, inte för kryptiska, inte för grafiska, inte för experimentella, inte för klyschiga. Det är svårt att lyckas få en populär berättelse på NoSleep och det är välkänt i communityn att mycket tur krävs, inte bara en god berättelse. Vad är trenden då? Ja jag vet inte riktigt men jag tror att utvecklingen kommer förändras. Jag kan väl gissa att nya lösningar kommer dyka upp snart, kanske ett forum där en ”jury” återpublicerar det som de bedömer tillräckligt bra? Eller något helt annat. Forumet kan inte bara fortsätta växa och användare fortsätta öka takten på inskickande av berättelser. Det kommer väl göra folk omotiverade att arbeta många timmar på en berättelse som direkt drunknar i det stora inflödet? Eller?

Nog berättat om NoSleep. Det finns mycket att säga om det forumet, och det görs också på meta-forumet NoSleepOOC, som jag nog läser i större grad än vad jag läser NoSleep.

Det som fortfarande sker och bör belysas är att det fortfarande skapas creepypastor som kreativa övningar. Nyskapande typer av berättelser på helt oväntade håll. På twitter presenterades Dear David, på youtube kan vi följa spelandet av det märkliga Petscop, som ser ut som ett Playstationspel. Finns det fler lysande exempel? Jag hoppas det. Men jag kommer inte på några just nu. Poängen är hur som helst att kreativa personer ännu försöker skapa skräck på oväntat håll, och det är glädjande.

Nog om svaga trendspaningar, vidare till Creepypodden!

Det här inlägget postades i Annat och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *