1793

Roman av Niklas Natt och Dag

1793 tar sin början då en stadsvakt finner ett gravt mutilerat lik flytande i det stinkande vattnet i Fatburen. Därefter följer en berättelse i fyra delar, utifrån flera olika karaktärers perspektiv. Den första delen är bra, den andra är ännu bättre, den tredje är inget att skriva hem om, men den fjärde är ganska bra igen. Beskrivningarna av det stinkande och hårda Stockholm anno 1793 är många och mustiga. Karaktärerna är tydliga men ofta generiska. Berättelsen är huvudsakligen intressant. På det hela taget är romanen bra, väl värd betyg 4 av 5.

Nedan följer mer spolierande och raljerande tankegångar kring romanen.

Om förklarande dialog

Jag upplevde att det fanns ganska mycket dialog där karaktärer berättade för varandra om hur ditt och datt fungerar 1793, eller redogjorde för stora historiska händelser som för att verkligen peka för läsarna att vi är i rätt tid och allt är tidsenligt. Detta tyckte jag var negativt. Samtidigt reagerade jag vid tillfälle på knasigheten i att en karaktär beskrev sin avföring i ett brev till sin syster, innan jag fick förklarat av en vän att det där med att hålla sin avföring under uppsikt var väldigt inne i societeten på den tiden. Jaha. Slutsats: Första gången jag inte får något skrivet rakt i ansiktet reagerar jag på att det är knasigt. Kanske behövs det trots allt förklaringar där karaktärerna övertydligt beskriver för varandra hur saker och ting går till på 1700-talet.

Om det grafiska

Romanen är många gånger grafisk och motbjudande i sina beskrivningar. Det är effektivt för att skapa intresse och engagemang.
Jag kommer att tänka på Katarina Wennstams sommarprat som jag hörde i somras, där hon bland många klokheter pratade en kort session om poddar som ocensurerat spelar upp ljudupptagningar från rättegångar där grafiska beskrivningar görs och anhörigas lidande är avklätt och drabbande. Wennstam talade om intresset från folk att frossa i sådana redogörelser, att folk njöt av att höra om våldet (om jag minns rätt). Just den biten reagerade jag på i sommarpratet, för jag vet inte om jag helt håller med.
Jag tänkte på samma ämne nu när jag läste 1793. Njuter läsarna av de grafiska beskrivningarna, är läsarna ute efter att detaljerna? Nej knappast. De allra flesta är det i alla fall inte.
Jag tror absolut att de brutala beskrivningarna bidrar till att engagera läsaren, men inte för att läsaren medvetet är ute efter det grafiska. Däremot upplevs det som mer häpnadsväckande, sensationellt och obegripligt, ju brutalare ett brottsfall har gått till. Och ju mer obegriplig mördaren/skurken är, desto mer väcks engagemanget hos läsaren. Ju mer anmärkningsvärt ett brottsfall är, desto mer unikt är troligtvis motivet och skeendena som ledde fram till brottet. Vad är det för sjuk hjärna som har åstadkommit detta? Vad i hela världen har kunnat föregå ett sådant här resultat?
Det är där läsarens intresse ligger, liksom det är där poddlyssnarnas intresse ligger. Vi vill inte frossa i det grafiska, men vi tar in det för att det ökar engagemanget i brottsfallet.

Det är i alla fall min gissning för varför våldsamma berättelser, även sanna sådana, lockar läsare.

Om kronologin

1793 utspelar sig inte i kronologisk ordning. Det märker man inte som läsare förrän man når romanens andra del (av 4), som tar sin början en årstid före början av första delen. Detta grepp ser jag både för- och nackdelar med. Delar av mig tycker att det är fusk med omvänd kronologi, andra delar tycker att man som författare får göra som man vill.

Det finns olika sätt skapa nerv i en berättelse. Att presentera något förfärligt och följa upp detta med ett stort tidssprång bakåt är ett gammalt beprövat trick. Allra tydligast i filmer där huvudpersonen befinner sig i en prekär situation, säger något om att ni kanske undrar hur jag hamnade här, och kastar tittaren tillbaka till början, långt innan allt blev som det nu är.

I 1793 görs två kraftiga tidshopp bakåt, ett per ny påbörjad del, för att i fjärde och sista delen återvända till en tid som följer direkt efter romanens första del. Jag tycker att det är läckert. Det blir inte för mycket och det känns inte konstlat. Det är helt enkelt tre separata berättelser som kan berättas i valfri ordning men som för dramaturgins skull berättas i denna ordning, innan vi får en konklusion i berättelsens fjärde del.

Del 1 och 2 verkar tillsammans för att göra helheten starkare. Först hittas en mutilerad kropp och jag förfäras över vad som drabbat någon stackare. Men med tiden som första delen löper på vänjer jag mig vid det hela och den förfärade känslan avtar.
Men så börjar del 2 och jag inser att det är HAN som snart ska bli stympad! Han, den sorglösa ynglingen som lever livets glada dagar! Jag blir åter förfärad till max, innan jag sakta men säkert vänjer mig vid detta. Snart kommer det ske, tänker jag, snart kommer han bli fastkedjad och drabbad av allsköns elände.
Men så finner jag plötsligt honom stå som kirurg, med EN ANNAN stackare fastkedjad och redo för att möta ett öde värre än döden. En annan! För tredje gången blir jag förfärad då jag möter den som kommer drabbas av olyckan.
Det är mycket skickligt berättat av Niklas Natt och Dag att lyckas skapa denna förfärade känsla tre gånger av en och samma händelse. Ett alternativ hade varit att skildra tre separata vidrigheter, men det hade blivit snaskigare. Kanske rentav smaklöst?

Jag vill även lufta lite tankar om del 3. Vad gjorde den där? En liten bit in i del 3 tänker jag att denna inte har så mycket med andra delar att göra, jag undrar hur den ska komma att knyta an till de andra. Denna del är lite tråkigare än vad jag läst om hittills. Det mest spännande är att fundera på hur det här kan komma att knyta an till resterande delar. Plötsligt utvecklas del 3 en Flykten från Alkatraz-historia, oväntat och lite avskuret från övriga stämningen. Dess koppling till resten av romanen blir aldrig särskilt stark. Del 3 är rentav ganska svag. Hade jag varit redaktör hade jag föreslagit att den stryks. Den kanske hade gjort sig som en fristående skildring av de vidriga förhållandena på Långholmen, kanske en novell som släppts på egen hand för att marknadsföra romanen och dess anda? I nuvarande form är den ett sänke som drar ner bokens tempo och spänning.

Om karaktärerna

Romanens karaktärsgalleri är inte hundraprocentigt. Den enarmade stadsvaken Mickel är en actionhjälte som löser alla problem med sin hotfulla uppenbarelse och sin styrka. Jag tycker alltid att det är lite töntigt med den typen av huvudpersoner, som alltid tar till nävarna och som oftast vinner på det. Och när de väl stöter på patrull framställs de ändå som hjältemodiga. Kanske är det meningen från författarens håll att läsaren inte ska sympatisera helt med Mickel, och det lyckas denne i så fall med. För jag ogillar honom skarpt.
Den döende polisen är som en tidsresenär, en människa med tankar om moral och plikt som skiljer sig avsevärt från alla i hans omgivning. Hur har han blivit till i den där eran? Denna karaktär är dock mer sympatisk.
Mest gillar man och känner med huvudpersonen i del 2. Där har vi en kille att charmas av och lida med när han förtjuses av fel grejer och sjunker allt djupare ner i fördärvet.

Förresten

När jag var yngre spelade jag Drakar och Demoner 6, och min tillflyktsort på nätet var spelskaparnas forum. De släppte även rollspelet Götterdämmerung, som utspelade sig under ett mystiskt 1700-tal där romanen jag just läst hade passat som handen i handsken.
En av spelskaparna släppte så småningom en roman vid namn Kabal, som utspelade sig i Stockholm 1747. Jag har inte läst den, och har aldrig riktigt varit intresserad av den heller, men tänker nu att det kanske vore lite lockande ändå. Jag gillar idén bakom romanen, liksom stämningen spelmakarna har skapat i både Götterdämmerung i sin vesion av Drakar och demoner. Det är inte omöjligt att jag kommer uppskatta stämningen i Kabal.

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *