Garp och hans värld

Roman av John Irving

Garp och hans värld är John Irvings stora genombrott. En älskad modern klassiker, som får toppbetyg hos de flesta som läser den. Jag har tidigare, med stor förtjusning, läst Ciderhusreglerna och Hotell New Hampshire av Irving, och efter dessa succéer inrättat traditionen att jag ska läsa en Irving-roman om året. Kanske får jag tänka om redan under traditionens första år, för Garp gjorde sig omöjlig att älska.

Romanen följer T.S. Garp från barndomen tillsammans med en mamma som ofrivilligt blir en feministikon när hon skriver en bok om sin ogillan av män, till vuxendomen då Garp själv försörjer sig som författare. Eller snarare blir försörjd, av sin fru och sin mamma, medan han är hemmaman och försöker författa. Läsaren får följa med i Garps vardagsliv, hans familjeliv, hans författande och hans utgivning.

Karaktärerna är många och något skruvade. Som van vid Irving visste jag vad jag hade att vänta, men med den lysande Hotell New Hampshire färskt i minnet blev jag raskt besviken på persongalleriet i denna roman. Det kändes mer slött, enkelt och förutsägbart. Vi bjöds på betydligt färre oväntade karaktärsdrag i hos personerna. Garp, som ju är huvudperson och därmed exceptionellt viktig, är tråkig. Visst har han skruvade tankar och vanor, men inte för den delen särskilt underhållande och intressanta sådana. Han är dessutom ganska osympatisk, men som vanligt i Irvings författarskap tas det lätt på hans bristande sympati. Min favoritkaraktär blir snabbt Garps mamma, Jenny Fields, som är cyniskt roande på ett Doktor Glas-artat sätt. Betydligt charmigare.

Då romanen är spretig och saknar direkta mål är den vad jag brukar kalla stämningsdriven. Det innebär att det är fundamentalt för berättelsen att stämningen är roande för läsaren, eftersom ingen klassisk dramaturgi förekommer. Dessvärre är stämningen inte tillräckligt roande. Långa sjok är riktigt trista. Jag skulle säga att minst 2/3 av boken är mycket tråkiga.

Romanens första del, som fokuserar på Jenny Fields snarare än på T.S. Garp, är riktigt bra. Detta är symptomatiskt för Irving. Även Ciderhusreglerna och Hotell New Hampshire är som bäst när berättelsen håller sig på sin ursprungliga skådeplats. Men i samtliga fall tappar de lite när fokus riktas mot nya platser än de initiala. Tyvärr kommer detta tapp redan i bokens första femtedel i fallet Garp, till skillnad från sista tredjedelen/halvan i de andra romanerna. De tristare delarna är dessutom betydligt tristare i denna.

Ett spännande grepp är att vi som läsare får läsa Garps fullständiga noveller. De är tre stycken till antalet, som publiceras i boken, och de är av väldigt skiftande typ och kvalitet. Ett roligt grepp i grunden, tycker jag, men samtidigt urtråkigt att som läsare behöva ta mig igenom dålig prosa bara för att få exemplifierat att Garp periodvis skriver dålig prosa. På det hela taget är jag emellertid positiv till greppet, det var trots allt kul att få berättelser insprängda i berättelsen.

Som helhet var det här tyvärr inte en roman som tilltalade mig. Jag kan inte förstå vad andra ser i denna i mångt och mycket sömniga soppa.

Läs hellre Hotell New Hampshire eller Ciderhusreglerna av samma författare. Samma kreativa sörja av knasiga karaktärer och ännu knasigare händelser, men med mer charm, mer skärpa och personligheter att älska.

Författare: John Irving

Ursprungligen: 1978, som Irvings fjärde roman.

Omfattning: Runt 470 riktigt tungrodda sidor. Känns som 600.

Kuriosa: John Irving har ett gäng återkommande teman i sina romaner. Björnar och cirkusar är några av de mest påtagliga – och charmiga för den delen. Jag fann denna tabell som visar i vilka romaner som vilka teman förekommer.

 

 

Det här inlägget postades i Litteratur. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *