Låt de gamla drömmarna dö

Novellsamling av John Ajvide Lindqvist

Har du alltid drömt om att läsa det John Ajvide Lindqvist själv glömt bort att han skrivit? I så fall är det här boken för dig.

Låt de gamla drömmarna dö är en brokig skara texter. Vad sägs om ett fullständigt manus till hans sommarprat, varvat med noveller specialskrivna för gymnasieelever, epilogen till en hejdlöst populär roman, talmanus, tidiga noveller, knepiga noveller och ännu mera manus, från tv-serier. Det här är en bok för den som inte kan få nog av författaren, inte en bok för den som bara har en måttligt stor förtjusning i hans romaner och noveller.

Själv kanske jag inte ens har måttlig förtjusning, i grunden. Jag har tidigare läst Människohamn, Hanteringen av odöda och Pappersväggar. Det låter kanske ändå som att jag har ett visst intresse, men jag kan förklara samtliga läsningar. Den första läste jag av genuint intresse, och gillade nästan hela vägen till slutet. Den andra läste jag för att jag gillar zombies och ville ge honom en andra chans, men blev inte speciellt imponerad. Den tredje läste jag för att jag gillar skräcknoveller och ville ge honom ytterligare en chans, se om han gjorde sig i novellform. Det gick lite bättre. Den fjärde, den jag nu läst klart, den läser jag närmast i studiesyfte. För att jag vill ha läst all svensk skräcklitteratur som överhuvud taget lyfts fram. I synnerhet novellsamlingar.

Jag läste inte sommarpratsmanuset som inledde boken. Det kändes onödigt, jag har trots allt hört det en gång i tiden. Jag läste inte heller titelnovellen, ska påpekas, eftersom den är en epilog till Låt den rätte komma in, en roman jag ännu inte läst (egentligen har jag försökt en gång men fann den ofantligt ointressant och gav tidigt upp). Resten av boken läste jag.

De bästa novellerna var generellt de som ursprungligen publicerats i Färdlektyr, med målgruppen gymnasieelever. Dessa är ganska korta, ganska rakt på och bara lite kryptiska. Ganska bra avvägda, kort sagt.

Den näst bästa novellen i boken är Fulet. Den publicerades ursprungligen i just Färdlektyr, och handlar om en mobbad tjej som låses in i ett skåp. Skräckblandade barndomsskildringar går nästan alltid hem. Synd bara att novellens sensmoraltyngda epilog lämnar en sur eftersmak.
I sviterna av att ha läst och ändå inspirerats av denna har jag kommit att skriva en egen skräcknovell om ett barn som blir inlåst i ett skåp. När biografin om mitt författarskap skrivs kan ni ta notis om att det var Fulet som föregick just denna novell.

Den allra bästa novellen i boken är Män med ögon som blåbär och mjölk. Där håller Ajvides lust att vara kryptisk hela vägen, för det är en ofantligt kort novell där det kryptiska aldrig hinner bli ointressant.

Problemet jag har med författarskapet

Mitt största problem med John Ajvide Lindqvists författarskap att annars han skriver in mycket kryptiska och mystiska händelser, men han lyckas sällan fånga mitt intresse med dessa. I den bästa fiktionen där handlingen lämnar utrymme för analys finns också incitament för mig som läsare som genomföra analysen. Jag älskar att själv fundera på vad det skrivits i en roman eller visats i en film egentligen betyder, och jag älskar att läsa andras analyser. Men det gäller att författaren lyckats skriva på rätt sätt för att jag ska tro att det också finns något att upptäcka.
I fallet med Ajvide Lindqvist tror jag inte det. Jag tror inte att det finns mer att upptäcka bortom det som skrivs rakt ut. Skriver han om en underjordisk trappa så tror jag inte att det är mer än en underjordisk trappa. Den har ingen relation till något annat vidrört fenomen i någon annan av hans berättelser. Det finns ingen större mytos som knyter samman allt. Därför blir jag aldrig lockad av hans kryptiska stil och därför blir jag mer och mer ointresserad ju mer inslag av oförklarade märkligheter som förekommer.
Detta får noveller som Elda telefonkataloger och Antikrundan att bli ointressanta i slutändan, trots att de länge bjuder på lovande stämning.

Enda gången författaren faktiskt tydligt visar en koppling mellan sina berättelser är genom att Låt den rätte komma in återspeglas även i novellerna Låt de gamla drömmarna dö, By på höjden (från novellsamlingen Pappersväggar) och möjligen Ansiktsburk av Erik Pettersson.

Finns det en övergripande mytos? Jag tror inte det, men jag önskar att det fanns. Om det fanns skulle jag gladeligen gå i bräschen för att lägga det pussel och försöka skapa den helhetsbild som alla genomtänkta mytoser förtjänar.

Avslutningsvis: Kan det finnas något dolt i titeln? Att författaren ger ut dessa texter som vittnar om gamla drömmar, för att en gång för alla själv kunna släppa dem? Nej det tror jag inte. jag tror enbart att det handlar om att casha in på framgången med Låt den rätte komma in, genom att flagga för att det finns en epilog till den om man bara köper den här märkliga boken också.

Jag tycker inte att boken behöver läsas. Men den har ett fåtal korta, ganska bra noveller och manusen till Reuter & Skoog är kul.

Författare: John Ajvide Lindqvist
Utgivet: 2011 på Ordfront förlag
Sidantal: Runt 360 sidor

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *