I Derry lurar en uråldrig ondska som just har vaknat till liv. Bill Denbrough ligger sjuk i sin säng, utanför härjar det värsta regnovädret i mannaminne. Bens lillebror George ger sig ut i regnet för att leka med den båt som Bill omsorgsfullt tillverkat åt honom av en tidning. Båten åker ner i en dagvattenbrunn och i mynningen av brunnen står George öga mot öga mot Det.
Romanen Det handlar om Bill Denbrough och hans vänner, alla med problematisk barndom men som finner varandra i vänskapen och i kampen mot den ondska som terroriserat Derry i århundraden. Romanen är mycket mer än skräck, den är ett storslaget drama om uppväxt, vänskap och vuxenvärlden.
Det mänskliga karaktärsgalleriet fokuserar på sju barn, som sedermera även porträtteras som vuxna. Karaktärernas personligheter och privatliv är komplexa historier i sig, historier som vi i viss mån får del av och som ibland bara vidrörs som ytligast. Det finns mycket att tycka om med gänget, men det finns också några saker som jag ogillar. Kärnproblemet är att det finns sju huvudpersoner, som alla ska ha utrymme och få sin historia berättad. Karaktärsgalleriet är komplext och i delvis utsökt, men suboptimalt i sin allt för stora omfattning. Det går ut över stämningen när för många måste bredas ut för mycket, i synnerhet när det är tydligt hur oviktiga somliga karaktärer som platsmässigt får mycket vikt egentligen är.
Innanför spoilertaggen gömmer sig min kritik av antagonisten Det
Min kritik mot monstret
Varelsen Det, manifesterad som clownen Snåljåp eller Pennywise, är på många sätt briljant. Den (Det alltså) hibernerar i 27-28 år. Den vaknar upp när en större katastrof med många spillda människoliv sker i Derry. Den härjar i Derry i något år och människor försvinner spårlöst. Den börjar hibernera när ännu en katastrof med mån spillda människoliv sker
Vad som hindrar Det från att vara perfekt är framför allt att det går att konversera med Det. Det hade gått an om vi bara hörde Det, i clownform, försöka locka eller skrämma barn. Men nu ser vi att Det tar in det människorna säger. Det har ett intellektuellt utbyte med människorna. Det gör Det mindre skrämmande. Det gör Det mer mänsklig.
Den bakgrund som delvis berättas om Det, och som jag tror kan fördjupas ytterligare vid läsning av exempelvis Det mörka tornet, fungerar men får för mycket utrymme. Det är för tydligt berättat för att mystiken kring Det ska bibehållas i önskad grad. Jag hade dessutom föredragit om Det framställdes som en manifestation eller en liten del av den ondska som finns i multiversum, inte som dess helhet. Om Det är hela multiversums kulminerade ondska så finns ett problem i att Det, till synes, kan förgöras av några ynkliga människor. Jag vill inte läsa romanen om människor som besegrar hin håle själv, jag vill läsa romanen om människorna som besegrar en av de otaliga demoner som hotar i multiversum.
Det är en roman som jag hann tröttna på och få tillbaka förtroendet till fler gånger än med någon roman jag tidigare läst. Mycket beroende på dess massiva längd. Historien hade fungerat väl som bokserie om 2-4 böcker, och frågan är om den inte mått bättre av det. De två tidsepokerna som varvas löper dramaturgiskt jämsides med varandra vilket ger lågintensiva perioder i båda historierna samtidigt och klimax i de båda samtidigt, vilket jag tror förtar känslan.
Att betygsätta Det är svårt. Romanen innehåller koncept som har potential för full pott men den lämnar mig besviken på åtskilliga punkter. I slutändan mäktar jag inte med att ge den mer än betyg 3 av 5, med smak på fyran. Delar av romanen är underbara och väl värda både betyg fyra och fem, andra är urtråkiga. Olika passager i Det löper över hela betygsspannet, så tro för allt i världen inte att hela romanen är en klassisk trea.
Författare: Stephen King. Den 22:a roman han skrev! Utgiven: 1986, då King var 39 år gammal. På svenska 1987, utgiven av Legenda. Längd: Runt 1200 pigga sidor. Den största koloss till bok som jag läst.
Det här är ett utdrag ur en betydligt längre recension som jag påbörjade så snart jag läst ut boken. Textmassan blev emellertid så ohanterlig att jag aldrig orkade färdigställa den och den stoppade därmed även upp starten av Förskräcklit. Min förhoppning är att återkomma med en betydligt utförligare recension i framtiden.
I Derry lurar en uråldrig ondska som just har vaknat till liv. Bill Denbrough ligger sjuk i sin säng, utanför härjar det värsta regnovädret i mannaminne. Bens lillebror George ger sig ut i regnet för att leka med den båt som Bill omsorgsfullt tillverkat åt honom av en tidning. Båten åker ner i en dagvattenbrunn och i mynningen av brunnen står George öga mot öga mot Det.